Tuesday, 1 November 2016

October - oh, how lovely you've been.






Oktober innehöll allt det som jag hade hoppats på och mer därtill och som tack har jag sannerligen omfamnat min favoritmånad och gett mig hän åt hösten. Därav tystnaden här. Jag har haft fullt upp med att dansa i lövregn, hoppa i lövhögar och vattenpölar. Vandrat i strålande solsken och bitande kyla ena dagen för att i nästa bli genomblöt i hällregn. Jag har njutit av att baka småkakor samtidigt som tonårsdöttrarna karvat fram Halloween-pumpor vid köksbordet. Njutit av att ha hela familjen samlad och samtalen, måltiderna, filmkvällarna, promenaderna och kramkalaset som är hjärtat i dessa stunder. Kärleken och värmen. Vilken kraft!

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
October was everything I hoped for and more and in return I've definitely embraced my favourite month and gone all in on autumn. Hence the silence here on the blog. I've been busy dancing in leaf-rains, jumping in piles of leaves and water puddles. I've wandred in beaming sunshine and biting cold one day and the next been soaked in the pouring rain. I've enjoyed baking cookies while the teenage daughters carved pumkins at the kitchen table. Enjoying the fact that the whole family has been gathered. The conversations, meals, film nights, walks and all the hugs which are the heart and soul of these moments together. The love and warmth. Such a force.




Jag har varit snäll mot mig själv denna månad. Dagarna blir kortare och mörkret tränger på och jag försöker anpassa mig till ett lugnare tempo. Komma i säng i tid på kvällarna och få mina timmar av välbehövlig sömn (inse att jag inte är 20 längre även om jag försöker intala mig det emellanåt). Njuta lite extra av de små guldkornen i vardagen som för mig kan vara en kopp te eller varm choklad, sovmorgon och frukost i sängen. Och böcker. Hösten är min stora bokslukartid och det är härligt att vara helt uppslukad av en bok. Att låta annat vila för att jag bara måste få veta hur det ska gå i boken jag just då läser. En bok jag kan rekommendera varmt är "A monster calls" av Patrick Ness. En bok som griper tag. När jag köpte den varnade expediten mig för att den var sorglig och jag erkänner: jag grät. Hejdlöst.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

This month I've been kind to myself. The days are getting shorter and the darkness is closing in and I try to adapt to a slower pace. Get to bed early and have my well needed hours of sleep (realize that I'm no longer 20 even though I try to convince myself of that every now and then). I enjoy those  golden moments in every day life a little bit extra. Moments that to me can be a cup of tea or hot cocoa, a lie-in and breakfast in bed. And novels. Autumn is my big time for reading and it's a lovely feeling to be totally absorbed by a novel. To let everything else rest just so that I can find out how the story will go. A novel I warmly recommend is "A monster calls" by Patrick Ness. A gripping story and when I bought it the shop assistant told me it was a sad one and I admit: I cried. Uncontrollably.





Äpplesäsongen har varit fantastisk och vi har fullkomligt frossat i äppelpaj. Det går helt enkelt inte att få nog av äppelpaj med glass eller vaniljsås. Som vi har njutit. Här vår favorit:

Knäckig äppelpaj

4 äpplen
1 msk mald kanel
1 msk stött kardemumma
150 g smör
2 dl socker
3 dl vetemjöl (180 g)
0,5 dl havregryn

Sätt ugnen på 175 grader. Skala sedan äpplen och skär dem i klyftor/skivor. Blanda kanel och kardemumma och rör runt äppelklyftorna i kryddblandningen. Smält smör. Blanda socker, mjöl och havregryn i en skål och tillsätt det smälta smöret. Rör tills det blir en slät smet. Lägg äppelklyftorna i en pajform och smula pajdegen över. Grädda mitt i ugnen i ca 35-40 min minuter eller tills pajen har fått fin färg. Servera pajen ljummen med vaniljglass eller vaniljsås.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

The apple season has been marvellous and we've wallowed in apple pie. One just can't have enough of apple pie with ice cream or custard. Here's our favourite one:

Toffee apple pie

4 apples
1 tbs grinded cinnamon
1 tbs cardamom
150 g butter
2 dl  caster sugar
3 dl wheat-flour (180 g)
0,5 dl oats

Heat the oven to 175 degrees celcius. Peal the apples and core them and cut into slices. Mix together  cinnamon and cardamom and add the apple slices. Melt the butter. Mix sugar, flour and oats in a bowl and add the melted butter. Stir until a smooth mixture. Put the apple slices in a dish and crumble the dough over the apples. Bake in the middle of the oven for 35-40 minutes or until the pie has a nice colour. Serve the apple pie lukewarm with ice cream or custard. 




Lugnet sänker sig över landsbygden. Sommargästerna har åkt hem, skörden är bärgad och vi förbereder oss för den kommande vintern. Och just i oktober har naturen varit som absolut vackrast och bjudit på ett enastående fyrverkeri av färger. En sista salut innan vintervilan. Men även om det råder ett lite lugnare tempo denna tid på året är det mycket som ska hinnas med innan frost och snö tar över så vi har på intet sätt gått i ide. Tvärtom handlar det nog snarare om ett skifte av fokus. Mer inomhus än utomhus. Och nu lämnar vi oktober bakom oss och kastar oss över november. En ny månad med nya äventyr. Jag ser fram emot denna nya månad med förväntan och en hel del fjärilar i magen. En skrivkurs väntar. Ett nytt spännande äventyr som ska ta sin början. Så hej och välkommen kära november, jag tror vi kommer trivas tillsamman.

En stor varm höstkram till er alla


¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

The tranquillity is lowering itself over the country side. The summer guests have gone home, the harvest is in and we're preparing ourselves for winter. And in October nature has been at it's best and most beautiful and offered a sensational firework of colours.  One last salute before winter rest. But even though the pace is a bit calmer this time of year there are a lot that needs to be done before frost and snow take over the landscape so we've by no means gone into hibernation. On the contrary it's probably more of changing focus. More indoors than outdoors. And now we leave October behind and throw ourselves over November. A new month with new adventures. I look forward to this new month with expectation and a whole bunch of butterflies. A writers course is awaiting. A new exciting adventure is about to start. So I say hello and welcome dear November, I believe we will enjoy each others company.

A big warm autumn hug to you all



Saturday, 1 October 2016

Be a hero and give someone a hug






Det är oktober. Höst på riktigt och min månad. Den som betydde lite extra då jag var liten eftersom det var då jag fyllde år. Jag och min bästa kompis fyllde båda år i oktober. Hon först och jag en vecka senare. Årets bästa månad enligt vår åsikt. 
Numera har oktober fått en helt annan betydelse för mig. För några år sedan dog min vän i sviterna av sin bröstcancer. Hon tillhörde de procent som hamnar på fel sida i överlevnadsstatistiken. Där ingen vill vara. Bland de som inte klarar sig. Med ens fick månaden oktober och Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj en helt ny innebörd för mig. Det blev personligt. Det vidrörde hjärtat och hela mitt inre. 
När jag så fick min egen cancerdiagnos (sköldkörtelcancer)förra året kan jag utan att överdriva säga att jag verkligen fick känna på vad personligt innebär. Månaden oktober är inte längre bara den bästa månaden för mig utan framförallt en av de viktigaste. En månad då vi sätter fokus på och samlar in pengar till cancerforskningen. Inte bara bröstcancer utan all form av cancer. Pengar som gör nytta. Pengar som cancerforskningen så väl behöver.

Något som jag dock önskar att vi kunde prata mer om denna rosa månad är det faktum att vi alla skulle kunna vara hjältar året om. Utan att det kostar oss en endaste krona. Detta genom något så enkelt som vanlig medmänsklighet.
Att sitta i ett litet kalt sjukhusrum och höra en läkare säga att du har cancer är bland det mest fruktansvärda du kan uppleva. Det är för jävligt rent ut sagt. Det är som att vara mitt i en kärnvapenexplosion. Allt det du trodde var ditt liv förändras i denna stund. Och inte bara ditt eget liv. Alla de som står dig nära dras med i explosionen. Du har hamnat mitt i det krig som pågår inuti din kropp. I den stunden är vi många som faller och vi kan bara hoppas att de som finns runt omkring oss ska vara starka nog att orka bära då vi själva inte förmår. I den stunden finns inget utrymme för att ta ansvar för andra människors reaktioner och rädsla för döden. Inte när jag själv befinner mig mitt i kriget och det kaos det innebär.

Något som var en av mina absoluta livlinor under kampen mot min cancer, operationen och tiden som har följt därefter var utan tvekan alla kramar jag fick. Av alla möjliga människor som kommit i min väg under denna resa. Av familj, vänner, sjukhuspersonal och fullständiga främlingar. Tillsammans med möten, sms, telefonsamtal, brev, kort, email och kommentarer här på bloggen (och min förra)har det varit en kraft som jag kunnat luta mig mot under den tuffaste tid i mitt liv. 
Cancer är ett ord som skrämmer skiten ur människor. Med rätta. Och av någon anledning är människor rädda att säga fel saker till någon som drabbats av cancer. Något som i alltför många fall leder till att man istället väljer att inte säga något alls. Men jag lovar, inte ens mitt operationssår gjorde så ont som det gör att upptäcka att vänner och bekanta går och gömmer sig bland butikshyllorna när du handlar i din lokala matbutik. Människor du trodde var dina vänner slutar att höra av sig eller låtsas att de inte har sett dig då du möter dem på gatan. Och även om jag förstår att det egentligen inte handlar om mig utan om deras egen rädsla för döden och för att säga "fel saker" så gör det ont. Som att man straffas för att man har fått cancer. 
Så låt oss då prata om det här med medmänsklighet, att göra skillnad och att vara en vardagshjälte. Har du någon i din närhet som drabbats av cancer, annan sjukdom, skilsmässa, som förlorat någon som står dem nära eller på något vis drabbats av en livskris? Var då inte rädd för att visa att du bryr dig. Och jag lovar, inget du kan säga kan vara värre än det som de har drabbats av eller genomlever. Du kan inte göra det värre. Däremot kan din medmänsklighet göra skillnad. Och du behöver inte ens säga något. Det enda du behöver göra är att ge någon som verkligen behöver det en kram. En kram som värmer. Som ger kraft. Som gör skillnad.

Det är min uppmaning denna oktober.Denna rosa månad. Var en hjälte och ge någon som verkligen behöver det en kram.¨Låt inte rädsla vara ett hinder för vänskap och medmänsklighet.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨


It's October. Autumn for real and my month. The one that was someting extra when I was a child as it held by birthday. My best friend and I both had our birthdays in October. She first and I a week later. In our opinion the best month of the year.
These days October has a completely different meaning to me. A couple of years ago my friend died of breastcancer. She was one among those percent who's on the wrong side of the survival statistics. On the side where no one wants to be. Among those who didn't make it. Then and there October and The pink ribbon campaign by the Cancer Foundation became a whole new meaning to me. It became personal. It touched my heart and soul.
Last year when I got my own cancer diagnosis (thyroid gland cancer)I really got to feel what personal means. October is not only my best month but mostly one of the most important ones. A month when we focus on and raise money for cancer research. Not just breastcancer but all forms of cancer. Money which makes a difference. Money which cancer research surely needs.

Something I wish we would talk more about this pink month is the fact that we all could be heroes every day of the year. Without spending any money at all. Simply by something as easy as humanity.
To sit in a bare hospital room and hear a doctor telling you you've cancer is among the most horrible things you can experience. To tell the truth, it's bloody awful. It's like being in a nuclear explosion. In this moment everything you thought was your life changes. And not just your own life. Everyone close to you is dragged into the explosion. You're in the middle of the war that is going on inside of your body. In that moment alot of us fall and we can only hope that the ones around us are strong enough to carry when  you yourself are not. At that time there's no space for taking responsibility for other peoples reactions and fear about death. Not when I'm in the middle of the war and the chaos it brings.

Something that was an absolute lifeline of mine during the battle against my cancer, surgery and the time after were all the hugs I got. From all kinds of people that came in my way during this cancer trip. From family, friends, hospital staff and complete strangers. Together with meetings, texts, phonecalls, letters, cards, emails and comments here on my blog (and my last one) it was a force I could lean on during the toughest time in my life.
Cancer is a word that scares the crap out of people. And rightly so. But for some reason people are scared of saying the wrong things to someone who has cancer. So much that too many decide to say nothing at all. But I can promise you that my wound from the surgery didn't hurt as much as when I discovered that friends and people I know hide among the aisles and shelves when I visit our local grocery store. When people you thought were your friends stop keeping in touch or pretend they haven't seen you when you meet in the street. And even though I know this really has nothing to do with me but with their own fear of death and to say "the wong thing" it hurts. It's like you're being punished for having cancer.

So let's talk about humanity, making a difference and being an every day hero. Do you know someone who has cancer, some other disease, who's going through a divorce, has lost someone close or are going through a life crisis? Then don't be afraid to show them you care. And I promise, nothing you can say can be worse than what they're going through. You can't make it worse. On the contrary, by showing humanity you can make a difference. And you don't even have to say anything. The only thing you've to do is to give a hug to someone who really needs it. A hug that warms the heart. Which gives strength. A hug which makes a difference. 

It's my invitation for this October. This pink month. Be a hero and give a hug to someone who really needs it. Don't let fear be an obstacle for friendship and humanity.

Lots of love

Saturday, 24 September 2016

A cup of tea






Jag tycker om den där stunden på morgonen då jag sitter vid köksbordet med min kopp te. Det vackra morgonljuset sipprar in genom fönsterrutorna, radion ljuder i bakgrunden och det råder ett förväntansfullt lugn. Dagen är fortfarande i sin linda och allt är möjligt. Stunden innan allt sätter igång. Jag tycker om den där stunden.

En fin lördag önskar jag er alla.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I do enjoy that moment in the morning when I sit at the kitchen table with my cup of tea. The beautiful morning light is coming in through the windows, the sound of the radio in the background and the calm expectation in the air. The day is still in the bud and anything is possible. That moment before it all starts. I enjoy that moment.

I wish you all a lovely Saturday.

Lots of love

Friday, 23 September 2016

Up in the air









Dessa dagar känns det som jag tillbringar mer tid uppe i luften än med båda fötterna på marken. Det är äppletider och jag klättrar upp och ner för stegen mest hela tiden. Med hjärtat i halsgropen står jag där på översta trappsteget och sträcker mig efter de finaste äpplen och påminner mig själv om att det är en hårfin gräns mellan mod och dumdristighet. Men känslan av rikedom då jag klättrar ner med famnen full av äpplen gör att jag snart står där högt uppe i luften igen.

Det är fredag. Solen skiner från en klarblå himmel och det är en riktigt härlig höstdag. Det blir en helg fylld med familj, god mat, höst, tvätt och utan tvekan äpplekaka med vaniljsås. 

Jag hoppas att ni får en riktigt fin helg. Ta hand om er!

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

These days it feels like I spend more time up in the air than I do with both my feet on the ground. It's apple days and I seem to climb up and down the ladder most of the time. With my heart in my mouth I'm standing there on the top of the ladder, reaching for the most beautiful apples, reminding myself that there's a thin line between courage and foolhardiness. But the feeling of wealth when I climb down with my arms full of apples is the reason why I sooner rather than later once again is standing high up in the air.

It's friday. The sun is shining from a clear blue sky and it's a lovely autumn day. The weekend will be filled with family, good food, autumn, laundry and with no doubt apple pie with custard.

I hope you'll enjoy a lovely weekend. Take care!

Lots of love

Friday, 16 September 2016

The first feeling of autumn









Idag svepte den in. Den första känslan av höst. Fram tills nu har sommaren oförtrutet tuffat på här i Skåne. Bjudit oss alla på en helt magisk september. Varm och gyllene. En badsäsong som aldrig tycks ta slut och fräkniga sommaransikten som ler mot mig i affären när jag handlar.

Men idag när jag körde på slingriga vägar genom det skånska landskapet svepte höstvinden in. Den var ljummen men tillräckligt stark för att få löven att falla från träden i det vackraste och mest färgsprakande lövregn. Ett lövregn som fick mig att skratta högt och känna en intensiv längtan efter hösten. Efter denna magiska sommar känns det på något vis helt ok att stafettpinnen nu lämnas över till hösten. Och ett lövregn känns som en härlig start.

På vägen hem körde jag inom och köpte med mig en påse med nybakta kakor. En av varje. Så att vi kan dela och få smaka en bit av alla sorter. 

Ett lövregn och nybakta kakor... det har varit en bra fredag.

Ta hand om er och ha en fin helg.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Today it swept in. The first feeling of autumn. Until now summer has indefatigable kept going on here in Skåne. Invited us all along to an absolutely magical September. Warm and golden. A bathing season which never seem to end and freckled summer faces smiling towards me when I go grocery shopping.

But today when I went on winding roads through the countryside the autumn wind swept in. It was warm but strong enough to make the leaves fall from the trees in the most beautiful and colourful rain. A rain of leaves which made me burst into laughter and feel an intense longing for autumn. After this magical summer it somehow feels ok that the baton now is turned over to autumn. And a rain of leaves feels like a great start.

On my way home I went by the bakery and bought a bag with newly baked pastries. One of each. So we can share and get to taste some of each.

A rain of leaves and fresh pastries... it has been a good friday.

Take care and have a lovely weekend.

Big hugs



Friday, 9 September 2016

Happy Friday






Tuta och köra?
Det blev inte mycket av det inte.
Istället har jag legat nerbäddad i snart 2 veckor.
Knockad av en monsterförkylning.
Det blir inte alltid som man tänkt sig och en
förkylning bryr sig inte om en planerad kalender.

Nu är jag dock på benen igen.
Något skakig och med en envis hosta
har jag idag njutit av det fantastiska sensommarvädret
som september bjuder på.
Sköna solstrålar som värmde mitt
något bleka ansikte.
Efter allt vilande var det ren och skär glädje
att vandra runt i trädgården idag.
Fylla huset med vackra blommor
och känna att livet vänder åter.
Välkomna sköna september.
Något sent men med innerlig glädje.

Tack för alla fina ord och all uppmuntran
till mitt förra inlägg.
Ni är underbara.
Tack.

Ha en fin fredag och sköt om er!

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Full steam ahead?
Well, not so much.
Instead I've been well tucked up in bed
for almost 2 weeks now.
Knocked out by a monster cold.
Life doesn't always turn out like one hope to
and a cold really doesn't care about a scheduled calendar.

But now I'm back on my feet again.
Today I've been enjoying the beautiful late summer weather.
A bit shaky and with a stubborn cough but lovely sun beams
warmed my pale face.
After all that time in bed it was pure happiness to be
able to walk around the garden today.
Fill our house with beautiful flowers and feel life returning.
Welcoming beautiful September.
Somewhat late but none the less with intense joy.

Thank you all for your kind words and encouragement
to my last post.
You're wonderful.
Thank you.

Happy Friday and take care!

Big hugs

Tuesday, 30 August 2016

Pancakes and thoughts on blogging...






Ett säkert hösttecken brukar vara säsongens första förkylning.
Någon vecka efter skolstart brukar den komma.
Antingen smygandes eller med buller och bång.
I år blev det med buller och bång.
Rinnande näsa, halsont och hosta och jag är knockad.
Det blir sängläge för mig idag.
Och det blir pannkakor med färska blåbär, hallon
och vispad grädde.
Även om det inte jagar bort förkylningen får det
åtminstone mig att må lite bättre.

Förkylning och sängläge innebär också tid att tänka.
Och något jag har tänkt mycket kring på sistone har varit min blogg.
Min sorgligt försummade blogg.
Min blogg som varken har fått den tid, uppmärksamhet eller kärlek
som den förtjänar.
Jag har känt mig vilse helt enkelt.
Tappat både självförtroende och gnista.
Dukat under för prestationsångest och ett dagligt flöde
av bilder och ord som nog snarare har hämmat mig
 än inspirerat.
Glädjen var borta och hade ersatts av en vilsenhet.
Jag hade i princip bestämt mig för att packa ihop väskan
och lägga ner bloggandet.

Det vill säga, tills jag läste Louises kloka och tänkvärda
inlägg här
Kloka och uppmuntrande ord
som träffade mig rakt i magen och som fick mig
att verkligen reflektera kring mitt eget bloggande.
Om varför jag bloggar, vad det är som gör att jag tycker så mycket om
att blogga och varför jag en gång startade.
Hitta tillbaka till den där sköna känslan av glädje och lust
som är en grundplåt för mig.
Det kreativa skapandet och möten och dialog med människor
som är det som jag brinner för.
Att lyfta varandra.
Nätverka kallar många det.
Själv kallar jag det livsverka.

Louise gav mig den spark i baken som jag så väl behövde.
Hennes ord fick mig att hitta det tappade självförtroendet igen
och inse att jag inte ska överge något jag tycker så mycket om.
Att min röst gör skillnad.
Precis som din.

Så nu tutar och kör jag.
Full fart framåt.
Med rinnande näsa, pannkakor i magen och ett hittat självförtroende
ska jag sparka liv i den här bloggen igen.
En mötesplats fylld med all er värme och kraft
som jag tycker så mycket om och som ständigt inspirerar mig.
Tack för att ni finns.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

A sure sign of autumn usually is the first cold for the season.
It often arives a week or two after school has started.
It either sneaks up on you or arrives with a bang.
This year it arrived with a bang.
A running nose, sore throat and a cough is all what it took
to knock me out completely.
Today I had to stay in bed and rest.
And there will be pancakes with fresh blueberries, raspberries
and whipped cream.
Maybe it won't chase my cold away but it will at least
make me feel better.

A cold and having to stay in bed also makes time to think.
And something I've been thinking a lot about lately has been
my blog.
My sadly neglected blog.
My blog which neither have had the time, attention or love
it deserves.
I've felt lost and have lost both my self confidence and spark.
Succumbed to both performance anxiety and a daily flow of
pictures and words which I think have restrained me rather than
inspired me.
The joy was gone and had been replaced by a feeling of being lost.
I had more or less decided to pack it all in
and give up on blogging.

That is to say, until I read Louise wise and memorable
post here.
Wise and encouraging words
that hit me right in the stomach and had me to really reflect
about my own blogging.
About why I blog, what it is that I like so much ablout blogging
and why I started in the first place.
Find my way back to that good feeling of joy which is the
foundation to me.
The creativity and meeting and dialogue with other people
which is my passion.
To lift each other.
Networking some people call it.
I call it lifeworking.

With her post Louise gave me that kick in the butt I so well needed.
Her words made me find that lost self confidence again
and realize that I shall not abandon something I enjoy so much.
That my voice makes a difference.
Just like yours.

So now I'm on my way.
Full steam ahead.
With a running nose, pancakes in my belly and a new found self confidence
I'll kick some life in this blog again.
A place to meet filled with all your warmth and power.
A place I like so much and which constantly inspires me.
Thank you for being out there.

Big hugs

Wednesday, 24 August 2016

Fields of sunflowers






Augustikvällarna är magiskt vackra.
Opålitliga också.
Vi har haft vår beskärda del av regn, blåst och åska.
Men vi har också fått njuta av gyllene sommarkvällar
då den dalande augustisolen lägger sig som en skimrande matta
över landskapet.
Sådana gyllene sensommarkvällar är det en ynnest
att få stå mitt ute i ett solrosfält och bara njuta.
Tänk att de gula ståtliga blommorna kan vara en sådan
powerboost.


Det är också roligt att uppleva den glädje
våra solrosfält skänker andra människor.
I år har vi sett mer människor än någonsin stå vid fälten
och fotografera och filma.
Och den lycka som strålar ur deras ögon...
Det känns gott att kunna ge människor den kärlek
det är att stå i ett fält omgiven av ett hav av solrosor.


Augusti är en intensiv månad här på gården.
Det är skördetid
och gränsen mellan dag och natt, arbetstid och fritid,
suddas ut.
Det är intensiva veckor men samtidig är det
belöningen för allt arbete.
Glädjen och stoltheten.
Besvikelse ibland också förstås.
En svidande påminnelse i plånboken.
Men landsbygden och dess invånare har en förmåga att
ladda om, fokusera på framtiden och se den an med förhoppning.
En kämpaglöd som inspirerar.
Något som befäster min kärlek till vårt liv
här på gården och landsbygden
om och om igen.
Och när jag står där i det gyllene skenet i ett solrosfält
en kväll i augusti...
ja, då vet jag att det är här jag hör hemma.

Ha den bästa av onsdagar
och ta hand om er.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

August nights are pure magic.
Unreliable too.
We've had our fair share of rain, strong winds and thunderstorms.
But we've also enjoyed golden summer nights
when the descending August sun lie like a shimmering carpet
over the landscape.
On golden late summer nights like these it's a favour
to be able to stand in the middle of a
field of sunflowers and just enjoy.
It's amazing that those yellow grand flowers can be
such a powerboost.


It's also nice to experience the joy our fields of
sunflowers give other people.
This year we've seen more people than ever standing
by our fields taking pictures and filming.
And the happiness that beams from their eyes...
It feels good to be able to give people the love one feels
while standing in a field surronded by an ocean of sunflowers.


August is an intense month here on the farm.
It's harvest time and the line between day and night,
work and spare time is erased.
It's intense weeks but in the same time it's the reward
for all the work.
Time for joy and pride.
Sometimes also disappointment of course.
A painful reminder in the wallet.
But the countryside and it's habitants have an capacity to
recharge, focus on the future and look upon it with expectation.
A fighting spirit which agian and again
inspire and fortify my love for our life here on the farm
and in the countryside.
And when I stand there in the golden shimmering light
in a field of sunflowers ...
well, then I know that this is where I belong.

Have the best of Wednesdays
and take care.

xx

Saturday, 13 August 2016

Blackberries in the rain






Utrustad med hink, handskar och tåliga kläder
gav jag mig ut tidigt i morse.
Målet var björnbärssnåren i skogsbrynet.
Sommaren har varit god mot oss som tycker om björnbär.
Snåren fullkomligt dignar av de sötaste blå bär.

Efter en stund kom maken och gjorde mig sällskap.
Och vilket trevligt sätt att tillbringa en lördagsmorgon.
Där stod vi bland alla björnbär
och lyssnade på Ring så spelar vi
och pratade medan ett stilla sommarregn föll över oss.
När regnet övergick från stilla till mer ihärdigt
vandrade vi hemåt
med blå fingrar
och en hink med blå lycka.

Nu ska jag koka sylt.
En paj blir det nog också.
Det kan vara gott en lördag i augusti när regnet vräker ner.

En riktigt fin lördag önskar jag er.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I headed out early this morning.
Armed with a bucket, gloves and durable clothes.
My aim was the brambles at the edge of the wood.
Summer has been good to those of us who enjoy blackberries.
The brambles are full with the sweetest of berries.

After a while my husband came and joined me.
And what a lovely way to spend a Saturday morning.
There we were surronded by all the blackberries,
listning to the morning radio
and talking as a a quiet summer rain fell over us.
When the rain went from quiet to more persistent
we walked home
with blue fingers
and a bucket of blue happiness.

Now I'm going to make jam.
And I think it will be a pie as well.
Just what we need this rainy Saturday in August.

I wish you a really nice Saturday.

xo

Wednesday, 10 August 2016

A house of glass






Vi har pratat om det där huset av glas under så många år.
Drömt och planerat kring ett växthus i trädgården.
Sagt att en dag...

Jag kan inte ens räkna hur många växthus jag har besökt de senaste åren.
Oändligt många och oändligt olika och unika vart och ett.
Vänner och bekanta har fått stå ut med allsköns frågor kring
växthusbygge och skötsel.
På kvällarna har jag plöjt litteratur kring växthusodling.
Och tänkt att en dag...

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

We've talked about that house of glass for so many years now.
Been dreaming and planning of a greenhouse in our garden.
And said that one day...

I can't even count how many greenhouses I've visited these past years.
An infinite number and immensely different and unique each and
every one.
I've pestered friends and acquaintances with all kinds of questions
about building and maintenance of greenhouses.
And in the evenings I've read everything I could
lay my hands on about greenhouses.
And I've thought that one day...






Drömmen om ett växthus är något jag har burit med mig 
sedan barnsben.
Min farfar hade ett växthus
och jag minns lyckan när vi varje dag gick ut och plockade ihop
dagens skörd av tomater och gurkor tillsammans.
Glädjen och känslan av rikedom i att kunna skörda sin egen mat.
Där och då såddes ett frö till min egen växthusdröm.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

The dream of a greenhouse of my own is something I've carried
with me since I was a child.
My grandfather had a greenhouse and I remember the happiness
when we every day went to the greenhouse to pick
tomatoes and cucumbers.
The joy and feeling of wealth to be able to harvest your own food.
Then and there was a seed planted for my own dream of a greenhouse.






Jag är glad över att jag har haft min dröm om ett växthus
och att den har fått förbli en dröm under alla dessa år.
En dröm som har fått mogna.
För sanningen är den att det varken har funnits tid eller ekonomi
för ett växthus under småbarnsåren.
Familjeliv, arbete, läxläsning och pannkakor till skolutflykter...
något växthus hade det inte funnits tid och lust över till.
Istället har drömmen varit att en dag...

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I'm glad I've had my dream of a greenhouse and that it has stayed a dream
during all these years.
A dream that has been allowed to mature.
Truth is that there was neither time or money for a greenhouse
during those years with small children.
Family life, work, homework and pancakes for school outings...
there just haven't een any time or energy left for a greenhouse.
The dream has been that one day...






Något jag har varit väldigt bestämd med är att jag inte
ska ha ett växthuslik i min trädgård.
Genom åren när vi har kuskat runt på vägarna här i Skåne
har vi sett ofantligt många växthuslik.
Hus av glas, som alla med en egen historia,
har förvandlats till, i bästa fall, ett förråd, men desto oftare
till ett växthuslik.
En påminnelse om drömmar och andra tider.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I've been set on that I don't want a greenhouse corpse in my garden.
Through the years when we have been driving around country roads here in Skåne
we've witnesssed so many greenhouse corpses.
Houses of glass, all with their own story,
which have been turned into, at their best, a storage room,
but more often to a greenhouse corpse.
A reminder of dreams and other times.





Därför är jag glad att mina växthusdrömmar har fått mogna
i takt med mina tankar och behov.
Placering, storlek, material och funktion.
Allt har förändras under dessa år av planering och drömmar.
Så ock även livet.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
This is why I'm glad my dreams of a greenhouse of my own have
been allowed to mature in time with my thoughts and needs.
Location, size, material and function.
All have changed during these years of planning and dreams.
And so has life.





Som alltid under våra dagar på Gotland blev det
en hel del växthus.
Och känslan av att snart...

När vi kom hem efter semestern och möttes av en köksträdgård
som blivit totalt länsad och söndertrampad
av hjortar
(rabarber och squash var det enda som fanns kvar)
då försvann alla tvivel.
När chocken lagt sig och tårarna torkats 
fanns bara en enda tanke:
Full fart framåt.

Nu är det dags att gå från dröm till handling.
Nu är det dags för det där huset av glas.

Sköt om er!

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

As always during our stay in Gotland we visited a whole bunch
of greenhouses.
And we had the feeling of soon...

When we arrived home again after our holiday we met a kitchen garden
which had been totally made a clean sweep of and trampled down
(rhubarb and squash were the only things left).
by deer.
Then all hesitation disappeared.
After the shock had gone and tears had been dried
there was only one thought:
Full steam ahed.

Now is the time to go from dream to action.
Now it's time for that house of glass.

Take care.

xx


Sunday, 7 August 2016

My yellow August






Mitt augusti är gult.
Det är då fälten med solrosor och majs är som vackrast här hemma.
Det är i augusti varje år som jag blir påmind om 
hur vackert ett helt hav med solrosor kan vara.
Kraften i de ståtliga blommorna.
Gula blommor som är fyllda med livslust och självförtroende.
Som tar plats utan att be om ursäkt.
Inspirerande.

Förr ackompanjerades augusti alltid av ett visst vemod för mig.
Dagar som blir kortare och mörkret som kryper på.
Sommaren som går mot sitt slut.
Det väckte alltid vemodet inom mig.
Men inte längre.

I år har jag tagit emot augusti med en öppen famn.
Med nyfikenhet och förväntan.
Det är så mycket spännande som ligger framför mig
att vemodet inte har haft en chans att nästla sig in.

Sommaren har varit underbar
och jag kramar ur allt jag kan av den sommar som finns kvar.
Njuter av barfotadagar.
Samtidigt ser jag fram emot den färgexplosion som är hösten.
Utmaningarna och äventyret som väntar mig.
Nya vägar att vandra.

Och jag låter mig inspireras av solrosorna där i det gula havet.
Vänder mitt ansikte mot solen.
Känner värmen och livslusten rusa genom min kropp.
Tar plats utan att be om ursäkt.

Augusti har överraskat mig.
Med en sanslös förälskelse.
En romans jag hoppas har kommit för att stanna.
Mitt gula augusti.
Tack för att du stal mitt hjärta.


Ta hand om er och jag hoppas att ni njuter av fina augustidagar.

Kram

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

My August is yellow.
This is when our fields with sunflowers and corn are at their
most beautiful.
August is the time when I'm reminded of just how beautiful
a whole sea with sunflowers can be.
The power of these grand flowers.
Yellow flowers filled with joy of living and self-confidence.
Flowers that take place without making any excuses.
Inspiring.

To me August used to be accompanied by a certain amount
of melancholy.
Days becoming shorter and darkness creeping in.
Summer coming to an end.
It always awoke the melancholy within me.
But no more.

This year I've welcomed August with open arms.
With curiosity and expectations.
There are so many exciting things ahead for me
that melancholy hasn't had a chance to ingratiate itself.

Summer has been wonderful
and I squeeze everything I can out of what's left of it.
Enjoying barefoot days.
At the same time I'm looking forward to
the explosion of colours that is autumn.
The challenges and adventure that awaits me.
New roads to walk.

And I let myself be inspiread by the sunflowers in that yellow sea.
Turn my face towards the sun.
Feel the warmth and joy for living running through my body.
Take place without making any excuses.

August has surprised me.
With a frantic love affair.
A love affair I hope has come to stay.
My yellow August.
Thank you for stealing my heart away.


Take care and I hope you're having a lovely August.

x

Thursday, 21 July 2016

Summer






Vi sveptes med.
Av sommaren och känslan av ledighet.
Sommarlovskänslan jag minns från barndomen
 då jag kunde ligga en hel dag på gräsmattan och läsa.
Känslan av att vara den som styr min egen tid.
Frihetskänslan. 
Tjong sa det bara.
Och i ett välbekant famntag omfamnade vi denna frihetskänsla.

Det barfota sommarlivet
med gräs och sand i halva huset.
Sköna sovmorgnar, frukost i sängen och doften av ros och lavendel
som letar sig in genom öppna fönster.
Sol, värme och bad.
Och somna på sängen på eftermiddagen med saltstänkt hår
och solbrända axlar.

Åskan som får fönsterrutorna att skallra och regnet som 
faller i varenda tänkbar hastighet,
medan jag springer mellan bilen och allsköns loppisar.
Samtalen och måltiderna.
Tillsammans med familj och vänner.
Om livet.
Medan mörkret sänker sig i sommarkvällen.

Det daggvåta gräset och gräshopporna som spelar
när vi skrattande går över åkern.
Den ljumma vinden som fladdrar i mitt hår.
Kvällarna med tonåringarna som är så ofantligt värdefulla.
Te, brittiska deckare och Gilmore Girls.
Det har blivit vår grej i sommar.

Skrota-runt-dagar som blandas med dagar med roadtrips.
Glass.
Jordgubbar.
Maten.
 Jag vet, jag har nämnt mat och måltider redan,
men det kan inte sägas nog med gånger.
Maten.
Råvarorna.
Det finns inget som slår sommaren då det kommer till
möjligheter och smaker.
Vilken lycka!

Vi stannar i sommarlovsbubblan ännu ett tag.
Fyller kropp och själ med sommarljus och kärlek.
Tankar fräknar, skrubbsår och myggbett.
För snart är det åter igen dags för rutiner och vardag.
Något som brukar kännas välkommet och spännande en bit in i augusti.
Men än finns tid att njuta av sommarlovskänsla.
Så det gör vi.

Ta hand om varandra
och jag hoppas att ni har det bra.

-C-

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
We were swept away.
By summer and the feeling of vacation.
The feeling of summer break which I remember from my childhood.
When I could lay all day on the grass in the garden reading.
The feeling of being in control of my own time.
The feeling of freedom.
And in a flash we embraced this familiar feeling
of freedom.

Barefoot summer life with grass and sand halfway
throughout the house.
Lovely lie-ins, breakfast in bed and the smell of roses
and lavender
 which finds it way through open windows.
Sun, warmth and baths.
And falling asleep on the bed in the afternoon
with salty wet hair and sunburned shoulders.

The thunderstorms making our windows rattle and the rain
falling in every imaginary speed
as I run between my car and all kinds of flee markets.
The conversations and meals.
Together with family and friends.
About life.
While darkness is setting around us in the the summer evening.

Dew-sprinkled grass and grasshoppers playing
while we laughingly cross the field.
The soft wind which maks my hair flutter.
Those precious evening with our teenagers.
Tea, british crime and Gilmore Girls.
This has become our thing this summer.

Idling-around-days mixed with days for roadtrips.
Ice cream.
Strawberries.
The food.
I know, I've already mentioned food and meals,
but it just can't be said enough times.
The food.
The raw material.
Nothing beats summer when we talk about culinary
possibilities and flavour.
What a joy!

We'll be staying in this summer holiday bubble for yet a while.
Fill our bodies and souls with summer light and love.
Fill up on freckles, graze and mosquito-bites.
Soon it will be time for the daily run of things.
Something which usually has a welcome and exciting feel about it
as we enter August.
But there is still time to enjoy summer holidays.
And that's what we'll do.

Take care of each other
and I hope all is well with you all.

-C-

Friday, 1 July 2016

The weekend










Jag vill önska er en riktigt trevlig helg med ytterligare några
bilder från Gotland.
Lite mer av det som gör att mitt hjärta alltid kommer klappa
lite extra för denna ö.
Ljuset, havet, stillheten och all sten.
Sten som likt vi människor formas av vår miljö.
Var och en unik och värdefull.

Jag tycker om hur det gamla möter det nya på Gotland.
Hur de lever sida vid sida.

Och så var det då kardemummabullarna
från Rute Stenugnsbageri.
Jag äskar de där bullarna.
Innerligt och passionerat.
Tillsammans med rökta räkor utgör de mina
guilty pleasures
när jag besöker Gotland.
Galet gott!

Ta hand om er och ha en riktigt fin helg.
Här står loppis på helgens schema.
Och rabarberskörd.


¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

I would like to wish you all a really good weekend
with some more pictures from Gotland.
A little bit more of what will always make my heart
pound a bit extra for this island.
The light, the sea, the stillness an all the stone.
Stone that like us humans are shaped by their enviroment.
Each and everyone unique and precious.

I enjoy how old meets new in Gotland.
How they live side by side.

And then there is this thing about the cardamom buns
from Rute Stenugnsbageri.
I love those buns.
Deeply and passionately.
Together with smoked shrimps they are my
guilty pleasures
whenever I visit Gotland.
Insanely delicious!

Take care and have a lovely weekend.
Here it's flea market on the schedule this weekend.
And harvestig rhubarbs.


Wednesday, 29 June 2016

Gotland






Efter intensiva veckor med studentbal, förberedelser, studentfirande,
födelsedagskalas och livet i övrigt här på gården
var det skönt att få landa på Gotland.
Denna vackra ö 
som de senaste åren har blivit min extra lunga.
En plats där min kropp och själ finner ro.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
After intense weeks with prom, preperations, graduation,
birthdayparties and everyday life here on the farm,
it was good to land on Gotland.
This beautiful island
which these past years have become my extra lung.
A place where my body and soul finds peace.






Lugnet som infinner sig i samma stund vi rullar av färjan.
När jag känner vinden i mitt hår och lukten från havet.
Det speciella ljuset som alltid bländar mig.
Känslan av att komma hem.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
The tranquillity which spreads at that same moment our car
roll off the ferry.
When I feel the wind in my hair and the smell from the sea.
That special light which always blinds me.
The feeling of coming home.





Vi susar fram på vägar som nästan ligger tomma.
Tiden innan turistströmmarna.
Det finns inga köer vid Fåröfärjan
och i Visby ingen trängsel.
Det ligger ett lugn och en förväntan över ön
som jag tycker om.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
We drive roads that are almost empty.
This is the time before all the tourists arrive to the island.
There are no queues at the ferry to Fårö
and no crowds in Visby.
There's a calmness and an expectation over the island
which I like.




Jag njuter lite extra av lugnet före stormen.
Jag är inget bra på det där med köer och trängsel.
Kanske är det något som kommit med åren.
Jag vet inte.
Iallafall njuter jag av kunna gå ner till badbryggan
och upptäcka att jag har den helt för mig själv.
Hälsa och prata några ord med grannarna.
Kravlösheten och det enkla.

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
I enjoy the lull before the storm a little extra.
I'm no good with queques and crowds.
Maybe it's something that has happened through the years.
I don't know.
Anyway, I enjoy being able to walk down to the wooden pier
and find that I have it all to myself.
Say hi and talk a few words with the neighbours.
The ease of it all.




Vi fick uppleva underbara dagar på ön.
Dagar fyllda med sol, skratt och tillsammans.
Sköna känslor som vi, tillsammans med de vackraste av minnen,
tog med oss hem.
Och vi fortsätter med tillsammans.
Om några dagar flyttar äldsta dottern hemifrån
och en ny tid och nya äventyr tar vid.
Så vi kramar ut det allra sista av det gamla och låter ordet 
tillsammans fylla dessa dagar.
Och så kramas vi mycket.
Gråter en liten skvätt också.
Men mest kramas vi och skrattar och ser fram emot nya äventyr.
Tillsammans. 


Ta hand om varandra i sommaren
och tack för alla ord och all värme.
Trots den försummelse som har varit bloggens öde på sistone.
Ni är fantastiska!



¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

We had wonderful days on the island.
Days filled with sun, laughter and being together.
Good feelings which we, together with the most beautiful memories,
brought home with us.
And we continue with together.
In a couple of days the oldest daughter is leaving home
and it is time for a new era and new adventures.
So we squeeze out the last of  the old and let the word
together fill these days.
And then we hug a lot.
Cries a bit too.
But mostly we hug and laugh and look forward to new adventures.
Together.


Take care of each other in the summer
and thank you for all words and all your warmth.
Even though this blog has been way to neglected this past weeks.
You are amazing!

Sunday, 5 June 2016

Strawberry ice cream and beautiful summer nights






Vilka dagar vi har fått njuta av.
För att inte tala om kvällarna.
Magiska sommarkvällar.
Ljusa och varma och helt underbara på det där sättet
som gör att jag vill omfamna dem och spara i hjärtat.
Länge, länge.

Det är svårt att gå in och lägga sig på kvällarna numera.
Jag vill bara stå där barfota i gräset och lyssna till fåglarnas kvitter
och känna vinden fladdra i mitt hår.
Dofterna som är så intensiva denna tid.
Rödklöverfältens vackra blom och doft som blandas med rosorna som slog
ut en efter en under dagen som gick.
Just nu känns det som vi lever i fullständig samklang
med sommaren och naturen.
Det är vackert och intensivt på en och samma gång
och jag kan inte få nog.






Det är inte bara i naturen det är intensivt.
Livet är intensivt och verkligen här och nu i denna stund.
Födelsedagskalas, studentbal och student.
Det är så många fina stunder vi får uppleva dessa intensiva veckor
och mitt stolta modershjärta fullständigt svämmar över.
Våra älskade döttrar.
Kärleken är oändlig.





Just nu kan jag inte få nog av kombinationen
jordgubbar och glass.
Jag är ingen stor glassälskare, det måste jag medge,
men sätt en glassmaskin i mina händer och jag är helt såld.
Glass kan smaka glass
och glass kan smaka helt gudomligt.
Denna smakar gudomligt.

Jordgubbsglass

Ca 200 g färska jordgubbar
100 g socker
3/4 dl mjölk
1 dl grädde
(urskrapade frö från 1/2 vaniljstång - valfritt)

Mixa jordgubbar och socker i en mixer.
Tillsätt mjölk, grädde och ev. vaniljfrön
och mixa ihop allt.
Häll sedan blandningen i en glassmaskin
och följ de anvisningar som gäller för din maskin.


Gudomligt gott!

*********


Här fortsätter student- och sommarbubblan några dagar till.
Intensivt och härligt.
Skratt och tårar
Framtidshopp och förväntan inför äventyret som väntar.


"För jag tror när vi går genom tiden. Att allt det bästa inte hänt än."
                                                                   
                                                                           -Håkan Hellström



Ta hand om er i sommarkvällen!


Kram